Så började det 14 sidor långa brevet. Det är det längsta handskrivna brev jag någonsin fått. Nästan lite svindlande känsla när jag öppnade brevet och upptäckte hur många ord det var. Eftersom det var postat till mitt jobb fick jag för mig att springa runt och vifta med det lite inför mina kontorsgrannar, som ett mindre lyckorus över alla ord och meningar som jag insåg faktiskt var riktade till mig. Sen satte jag mig och läste. Och läste. Och log och läste. För det var förstås inget vanligt brev, utan en resa av inspirerande idéer och tankar. Från en människa som jag verkligen tror på. Från en tjej som om hon skulle falla, så där som man gör i livet ibland. Skulle resa sig upp, borsta bort gruset från knäna, plåstra om eventuella skrapsår, för att därefter titta upp och skratta. Om ni förstår vad jag menar. Inte för att hon inte förstått allvaret, utan för att hon är en sån som väljer att trots allt se saker från den ljusa sidan. Och är det någon i närheten som råkat se fallet kommer denna garanterat också dela skrattet. För få personer skrattar lika hjärtligt och välkomnande som Ylva. Hur som helst så sitter jag ikväll och läser brevet igen. Tillsammans med en kopp blåbärs te och Snåsahonning som jag fått av min farbror Per, sitter jag och småler av alla fina planer.
Både jag och Ylva har en hel del på gång inför hösten, både tillsammans och på varsitt håll. Vill ni hålla er uppdaterad rekommenderar jag att gå in här under hösten: Creative Sápmi
Sen drar vi snart igång med ett riktigt fantastiskt mentorprogram för samiska tjejer (nästan som vårt barn): Niejda- Chicks in Sápmi
Dagsarkiv: augusti 23, 2010
Ett timmerhus
Nila säger att vi ska bo tillsammans i ett timrat hus någongång. När han säger så blir jag glad, för jag tycker det låter så fint att bo i ett timmerhus tillsammans med honom:-)
