Med tanke på hur ofta jag gjort det i mitt liv, så borde jag ju vara ett proffs på att packa vi det här laget. Jag önskar verkligen ibland att jag var den där planerande typen som bestämmer exakt hur länge hon ska vara borta, vad hon ska göra på den tiden och vilka kläder/saker som behövs för det. Att när jag kom tillbaka hem igen efter min väl i förväg planerade tur, så kunde jag snabbt packa upp de få klädesplagg som jag faktiskt också använt. För det jobbigaste är faktiskt att packa upp väskan när man kommer hem igen. Så att den inte står där i ett hörn, halvt uppriven i flera dagar. Eller i värsta fall tills man är på väg igen.
Men det blir sällan så. Även när jag vet att jag bara ska bort två dagar på till exempel ett möte, så tar det emot att packa för endast det. För man vet ju aldrig… Man kan ju ändra sig och åka på något helt annat istället för att styra kosan hemåt. Från ett möte med jeans och kofta, till en renskiljning i nån avkrok eller kanske hamnar man på en spontan fest där man behöver en snygg klänning. Så min packstrategi är därför allt för ofta att fylla väskan alternativt bilen med exakt allt som får plats. Oavsett om jag vet att jag kommer få användning för det eller inte. Men då skulle jag också i princip kunna åka var som helst i världen i en månad utan att behöva känna att jag saknar något, spelar ingen roll om det är 40 plus grader eller 40 minus. Hur ofta jag nu gör det?:-)
Jag är inte ensam i familjen med denna inställning. Så här såg det ut i somras när jag, min lillasyster kajsa och hennes kille Andreas skulle på Same SM i Klimpfjäll över helgen.
Dilko älskar att ligga på min fullpackade väska. Eller så är han bara orolig att jag ska glömma honom?
Anledningen att jag alltid vill ha med mig så mycket som möjligt, kan ju bero på att jag vuxit upp i en renskötarfamilj där vi ständigt varit på väg någonstans. Ni vet Vi som växte upp i en Saab
