Min lillasyster valde bort livet för två och ett halv år sedan. Vilket har gjort att jag ägnat så mycket tid till att fundera, tänka och sakna henne. Trots att hon mått dåligt av och till flera år innan det hände, samt att vi pratade i telefon nästan dagligen så hade jag aldrig kunna tro att hon skulle kunna välja det val hon gjorde.
När något sådan fruktansvärt händer så öppnar man ögonen för saker som man tidigare kanske aldrig sett, vetat om eller tänkt på. Jag har under de här åren hört så många sorgliga historier om andra som tagit sitt liv. Mött anhöriga som bär på samma smärta och pratat med allt för många unga människor som mått psykiskt dåligt. Jag har önskat så många gånger att jag kunnat hjälpa dem, bota dem och ibland bara velat skaka om dem hårt. Men eftersom jag knappt har haft kraft för att hålla mig själv över ytan så har jag inte kunnat göra särskilt mycket. Jag har ibland bara kunna ge dem rådet att hålla ut, åteminstone en dag eller minst en vecka till. Sagt klyschor som att ” det kommer bli bättre sen, bara du tar dig igenom det här nu”. Och känt mig otillräcklig. Fast jag innerst inne förstår att jag inte kan lösa deras problem. Jag kan förstås heller inte rädda människor från att ta sitt liv, varje människa måste till sist möta sig själv och göra sitt val.
Men sista tiden har jag börjat inse att ibland så räcker det lilla väldigt långt. Igår hade jag förmånen att få hålla en föreläsning för Sametingets personal i Kiruna. Under föreläsningen så sa en klok man något som fastnade hos mig. Vi pratade om ledarskap och han berättade om det han verkligen uppskattat hos sin förra chef. Nämligen att denne trots sitt pressade schema och viktiga jobb ändå alltid tog sig tid att vara närvarande när någon av hans medarbetare besökte hans kontor. De ibland bara få minuter som han pratade med dem så var han helt närvarande vilket fick dem att känna sig betydelsefulla i hans ögon.
Jag inser att ge någon hela sin närvaro, även om det bara är en kort stund, är bland det finaste man kan ge. Att för en kort stund, helt koncentrera sig på en annan människa är så otroligt vackert. Det räcker många gånger längre än man tror. Men kräver träning i den tid vi lever i, med allt som rör sig i periferin.
