”Se nu till att akta dig för alla faror som hotar så ses vi i höst.” viskar jag i kalvens öra när jag släpper upp den efter att försiktigt skurit in de olika snitten som formar mitt märke i dess öron. En bit i från oss väntar min skällvaja oroligt men tålmodigt på att jag ska släppa hennes kalv igen. För er som följer min blogg så är det samma vaja som i vintras var saknad och återfunnen. Då hade hon förlorat sin kalv, antagligen till någon hungrig järv. Nu håller jag tummarna att det ska gå bättre i år. ”Lycka till mina vänner”, tänker jag när jag skymtar dem på väg ut från hagen tillsammans med resten av hjorden som vi haft inne under natten.
Lyckliga Jag
Oj, det här inlägget gjorde mig jätterörd och helt gråtfärdig. Så mycket kärlek.
Pingback: Still alive | Lyckliga Jag