Kraftigt regn och solsken = Regnbåge = Lycka
Tack för alla fina kommentarer på sistone!
Skickat från min iPhone
Månadsarkiv: augusti 2011
Bland tomtar och troll
Man vet att man har livlig fantasi när man känner ett behov av att böja sig ned och titta varje gång man passerar en sådan här jätte svamp, utifall att det skulle sitta någon där…
Rabarber
Till frukost blev det rabarberkräm. Varje gång jag gör det så tänker jag att kräm är något man borde göra oftare, för det går ju så snabbt och är så himla gott.
Rabarberkräm
ca 500 gram rabarber
4 dl vatten
1 dl socker (fast jag brukar fuska dit lite mer)
2 msk potatismjöl som man blandar ut i 1/2 dl vatten.
Om man har så är det gott att lägga i några jordgubbar.
Koka upp vatten och socker, lägg i de hakade rabarberna (och eventuella jordgubbar) i 3-4 minuter till rabarberna är mjuka. Rör ut potatismjölet i vattnet. Ta kastrullen från plattan och häll redningen i en fin stråle, rör under tiden. Krämen ska sedan bara koka upp. Klart!
Vilken är den godaste krämen? Skicka recept tack!
Ett pressmeddelande
PRESSMEDDELANDE 2011-08-29
Sameby övar samråd och förhandlingsstrategier i rollspel.
Att finna nya metoder och strategier för renskötare att kunna hantera framtida klimatförändringar stod på programmet när Vilhelmina Norra sameby samlade ett 30-tal personer under helgen i Dikanäs. Samebyn driver ett projekt i samarbete med Statsvetenskapliga institutionen på Umeå universitet och Skoglig resurshushållning, SLU där man tittar på renskötsels förutsättningar för anpassning till framtida klimatförändringar. Förutom ett 20 tal av medlemmarna från samebyn deltog även personer från sametinget, skogsstyrelsen, Umeå Universitet och SLU.
”- En viktig slutsats är att om man vill kunna utläsa framtida klimatutmaningar och möjligheter kan man inte isolera frågan från andra faktorer som har stor påverkan på renskötseln. I projektet har vi därför satt klimatförändringarna i ett större sammanhang och undersökt hur samebyn kan öka sitt handlingsutrymme inom andra områden, för att på så sätt kunna möta framtida klimatutmaningar”, säger Annette Löf, statsvetare, Umeå universitet.
”-Vi sitter i ett stort antal samråd i områden som rör samebyns betesområden med andra markanvändare. Under den första dagen fokuserade vi på renskötselns relation till skogsbruket där vi ser ett behov av både öka kunskap om lagar och FSC, men även att träna på direkta samrådförfaranden för att vi på bästa sätt ska få fram våra perspektiv”, säger Marita Stinnerbom som varit med och anordnat dagarna i projektet.
”- Vi spelade rollspel utifrån ett verkligt samråd som några från byn ska delta på nästa vecka vilket var jättespännande” säger Olov-Daniel Fjällström, 14 år som var den yngsta deltagaren under dagarna.
Under lördagen arbetade man för att ta fram strategier för hur samebyn kan hantera frågor som rör markförvaltning (konkurrerande markanvändning) och rovdjurs förekommst, två områden som det pågående projektet identifierat som särskilt viktiga att fokusera på.
”- För oss som är unga och vill arbeta inom renskötseln är det nuvarande rovdjursantalet ett stort problem. Vi vill ju kunna fortsätta arbeta med renar som tidigare generationer, därför är det bra att vi i samebyn börjar ta fram strategier för att detta ska vara möjligt. Samebyn har ju till exempel väldigt mycket kunskap om hur man kan förbättra skyddsjakt, vilket till exempel länsstyrelsen skulle kunna använda sig av.” Säger Nejla Fjällström.
Kontaktperson: Marita Stinnerbom, 070-3999806
marita.stinnerbom@biegga.com
Projektet ”Renskötselns anpassning till klimatförändringar” drivs av Vilhelmina Norra sameby i samarbete med Statsvetenskapliga institutionen på Umeå universitet och Skoglig resurshushållning, SLU och finasieras av Sametinget.
Letar ord
Jag har dessvärre blivit beroende av alfapet på min telefon. All ledig tid letar jag ord, vilket konkurrerar med bloggen. Men här är iallafall en bild på två tjejer som jag blir glad av. Ylva Pavval och Erica Unnes.
Skickat från min iPhone
En skicklig jägare
När jag var liten hade vi en katt. En stor grå norsk skogskatt som hette Tjorven, och var en erkänt duktig råttjägare. Om han inte låg bredvid bron med sitt senaste byte så fick man ofta syn på honom lekande med en råtta, eller till vi barns stora förskräckelse en och annan fågelunge. Ibland kunde vi få för oss att rädda några av hans byten, antingen genom att störa hans jakt genom att skrämma honom eller ta av honom ett skadat byte. Men det dröjde inte länge förens han hade ett nytt projekt på gång, för Tjorven jagade inte för att han var hungrig utan även för att (som mina föräldrar förklarade) att det låg i katters natur. Vilket jag, trots att jag inte alltid tyckte om det, kunde förstå fast jag bara var ett barn.
Därför blir jag väldigt förvirrad när jag får känslan av att många människor i Sverige inte förstår att rovdjur faktiskt äter andra djur samt vilken påverkan ett högt rovdjursantal har på renskötseln. Att till exempel lon inte bara dödar det den behöver för att överleva utan för att de faktiskt kan på grund av sin natur gör en ofantlig skada. Att många tror att lösningen är att vi håller renarna i hägn som man gör med tamboskap (som både ekologiskt, ekonomiskt och kulturellt är en omöjlighet) blir ännu mer förvirrande i mitt huvud. För vad ska dessa rovdjur äta och roa sig med om de inte äter de 45-60 000 renar per år som de gör idag? Vem ska då föda det antal rovdjur som vi har nu och hur påverkar det vårt ekologiska system? Det är väl antagligen inte en slump att det är så många rovdjur inom renbetes området. Alldeles för många i mina ögon. Att som ung bygga renhjord idag är helt annorlunda mot när min pappa började, och det är ändå inte särskilt länge sedan. I många samebyar tar rovdjuren så många kalvar att renhjorden trots att man inte slaktar minskar istället för att öka eller i allafall skapa en ekonomiskt hållbar renskötsel.
Ni förstår poängen antar jag? Jag försöker säga att vi har för många rovdjur för att det faktiskt ska gå ihop. Samebyn får något som kallas rovdjursersättning från staten som täcker en liten del av förlusterna, så de har nog förstått att rovdjuren äter renar (kanske dock inte omfattningen). En del förluster går kanske att ersätta, men det finns inga pengar i världen som kan ersätta den situation vi befinner oss i nu. Det kan bara färre rovdjurs dödade renar göra.
Jag har inte ändrat inriktning på bloggen, så tanken är att inte att ni ska tycka synd om mig eller bli ledsna. Bara lläsa och sprida det vidare:-)
Anledningen till att jag tar upp det är att vår sameby har haft två jätte bra utbildningsdagar där vi bland annat har pratat en hel del om rovdjur. Vi har inte bara pratat om hur dåligt den nuvarande rovdjurspolitiken fungerar och den frustration många känner, utan även påbörjat ett arbete över hur vi ska gå till väga för att vara med och förändra. Tittat på olika strategier och möjligheter för att öka vårt handlingsutrymme. Det känns just nu skönt att tänka på att jag som individ och vi inom samebyn kanske iallafall kan göra något för att skapa förändring. Vi kan börja informera om vår situation, utbilda oss för att bäst utnyttja de lagar som finns (till exempel kring skyddsjakt), ta fram förslag på antal rovdjur som vi kan tolerera i just vår by, driva på länsstyrelsen när det kommer till olika metoder för skyddsjakt och inventeringar samt fundera över hur vi i framtiden ska kunna vara med i förvaltningen av rovdjuren i vårt område. Sen kan vi förstås peppa och prata med de representanter vi har ute i olika organ och organisationer att stå på sig när det kommer till den framtida rovdjurspolitiken. Bara några av alla saker vi pratade om. Det kanske är lite i det stora hela, men ändock en början:-)
Tre skickliga jägare från vinterns lojakt. Skytten Robert, lon (som vi av allt för mycket erfarenhet vet har en effektiv jaktteknik) och min svåger Daniel som såg till att jakten blev av denna dag.
Strategier för framtiden.
Dåtid, nutid, framtid…
Jag har varit på ett möte i Stora Sjöfallet i två dagar och eftersom även en vän som är uppvuxen i området var där fick jag lite guidning. Vi pratade om renflyttningsleder, gamla bosättningar och fiskevatten, om vattenregleringar, vindkraftverk och om sorgen över det som en gång fanns där men som nu ligger under ytan. Men vi pratade även om samisk markförvaltning, om laponiaprocessen och möjligheter att bevara områden för framtiden. Om en vilja att se på området med andra glasögon, där naturen har ett annat värde än de rent ekonomiska vinningar vi människor kan pressa ut från den.
Helena Omma framför en av Sveriges största vattenmagasin, Suorvadammen. Observera dock leendet. Kanske för att hon riktar blicken västerut, mot Ritsem som är hennes barndoms lekplatser. Eller för att hon tänker på de möjligheter framtiden har att ge? Det skulle även kunna vara på grund av att vi precis deltagit på en historisk dag.
Det sprider sig…
I går höll vi en redovisningsträff i Niejda- Chicks in Sápmi , för att berätta om året som gått samt sprida våra metoder till ett stort antal personer som är intresserade av vår verksamhet. Vilket nästan blev bättre än jag vågat hoppats på och gav så mycket inspiration. Något som håller i sig, inte minst när jag går in på min profil på facebook för tillfället. Tack för peppen!
Sen är jag så glad över att jag haft möjlighet att hänga med Ylva några dagar. Bland annat för att hon lär mig massor av små trix, som till exempel att ta såna här skärmbilder:-)
Slussen 18.51
Och här står jag, med mina jordgubbar och stampar takten till lite 50-tals låtar
Nätter som denna borde det nästan vara förbjudet att sova.
