När jag var liten hade vi en katt. En stor grå norsk skogskatt som hette Tjorven, och var en erkänt duktig råttjägare. Om han inte låg bredvid bron med sitt senaste byte så fick man ofta syn på honom lekande med en råtta, eller till vi barns stora förskräckelse en och annan fågelunge. Ibland kunde vi få för oss att rädda några av hans byten, antingen genom att störa hans jakt genom att skrämma honom eller ta av honom ett skadat byte. Men det dröjde inte länge förens han hade ett nytt projekt på gång, för Tjorven jagade inte för att han var hungrig utan även för att (som mina föräldrar förklarade) att det låg i katters natur. Vilket jag, trots att jag inte alltid tyckte om det, kunde förstå fast jag bara var ett barn.
Därför blir jag väldigt förvirrad när jag får känslan av att många människor i Sverige inte förstår att rovdjur faktiskt äter andra djur samt vilken påverkan ett högt rovdjursantal har på renskötseln. Att till exempel lon inte bara dödar det den behöver för att överleva utan för att de faktiskt kan på grund av sin natur gör en ofantlig skada. Att många tror att lösningen är att vi håller renarna i hägn som man gör med tamboskap (som både ekologiskt, ekonomiskt och kulturellt är en omöjlighet) blir ännu mer förvirrande i mitt huvud. För vad ska dessa rovdjur äta och roa sig med om de inte äter de 45-60 000 renar per år som de gör idag? Vem ska då föda det antal rovdjur som vi har nu och hur påverkar det vårt ekologiska system? Det är väl antagligen inte en slump att det är så många rovdjur inom renbetes området. Alldeles för många i mina ögon. Att som ung bygga renhjord idag är helt annorlunda mot när min pappa började, och det är ändå inte särskilt länge sedan. I många samebyar tar rovdjuren så många kalvar att renhjorden trots att man inte slaktar minskar istället för att öka eller i allafall skapa en ekonomiskt hållbar renskötsel.
Ni förstår poängen antar jag? Jag försöker säga att vi har för många rovdjur för att det faktiskt ska gå ihop. Samebyn får något som kallas rovdjursersättning från staten som täcker en liten del av förlusterna, så de har nog förstått att rovdjuren äter renar (kanske dock inte omfattningen). En del förluster går kanske att ersätta, men det finns inga pengar i världen som kan ersätta den situation vi befinner oss i nu. Det kan bara färre rovdjurs dödade renar göra.
Jag har inte ändrat inriktning på bloggen, så tanken är att inte att ni ska tycka synd om mig eller bli ledsna. Bara lläsa och sprida det vidare:-)
Anledningen till att jag tar upp det är att vår sameby har haft två jätte bra utbildningsdagar där vi bland annat har pratat en hel del om rovdjur. Vi har inte bara pratat om hur dåligt den nuvarande rovdjurspolitiken fungerar och den frustration många känner, utan även påbörjat ett arbete över hur vi ska gå till väga för att vara med och förändra. Tittat på olika strategier och möjligheter för att öka vårt handlingsutrymme. Det känns just nu skönt att tänka på att jag som individ och vi inom samebyn kanske iallafall kan göra något för att skapa förändring. Vi kan börja informera om vår situation, utbilda oss för att bäst utnyttja de lagar som finns (till exempel kring skyddsjakt), ta fram förslag på antal rovdjur som vi kan tolerera i just vår by, driva på länsstyrelsen när det kommer till olika metoder för skyddsjakt och inventeringar samt fundera över hur vi i framtiden ska kunna vara med i förvaltningen av rovdjuren i vårt område. Sen kan vi förstås peppa och prata med de representanter vi har ute i olika organ och organisationer att stå på sig när det kommer till den framtida rovdjurspolitiken. Bara några av alla saker vi pratade om. Det kanske är lite i det stora hela, men ändock en början:-)
Tre skickliga jägare från vinterns lojakt. Skytten Robert, lon (som vi av allt för mycket erfarenhet vet har en effektiv jaktteknik) och min svåger Daniel som såg till att jakten blev av denna dag.
Strategier för framtiden.
