Det är fint att bo i Kittelfjäll, men det är klart att jag ändå med jämna mellanrum undrar vad tusan jag håller på med.
Som när man är vansinnigt stressad en tidig morgon och upptäcker att man inte tankat bilen. Och inte bara glömt tanka den, utan mest troligt förträngt att den överhuvudtaget går på bensin eftersom man dagen innan kört den till tanklampan börjar lysa (plus någon mil därtill). Rotar därefter igenom hela lägenheten efter sedlar. Sedlar, ja ni vet de där som man använde innan betalkorten började användas och som jag allt mer sällan faktiskt har någon större mängd hemma av.
Sedan står man där uppe vid affären i mörkret och försöker försiktigt (till en början, efter 5-6 olika sedlar blir det mer våld) få automaten att ta emot åteminstone en eller två sedlar så att man på något sätt tror sig ta sig till nästa tankställe.
Det är såna gånger jag tänker för mig själv, hur fan kan man bo på en plats som inte ens har kortläsare till tankautomaten. Men inte kan man ge upp bara för det, trots att man bosatt sig i obygden. Man får tänk om.
Eftersom pappa bor precis ovanför affären så är det ju bara att stövla in där på morgonen och ropa från hallen om han har några pengar. På ett sådan där icke- förklarande sätt som man gör när man är stressad, så att det påminner mer om ett rån än en enkel fråga. Jag förstår på tystnaden att han är vaken och har hört vad jag ropat, ändå tar det ett tag innan han svarar. Förståeligt nog måste han först fundera ett tag över vad jag kan tänkas ha råkat ut för som skapat detta desperata behov av pengar.
- Hur mycket då, svarar han tillslut från sovrummet. – Hur mycket har du, fortsätter jag. Jag tar gärna några tusen i 100 lappar om du har, gärna ovikta och helst direkt från tryckeriet. Om du har? Jag ska tanka bilen.
Fast han vet förstås om att automaten är trasig precis den här veckan, för det vet tydligen alla i hela byn. Utom jag. Men han iallafall en halvdunk bensin någonstans i boden. Kanske tar jag mig till Dikanäs, där nästa sedelautomat hägrar. Härligt att leva lite på gränsen så där på morgonskvisten, tänker jag och ger mig iväg på vinst och förlust.
När jag klagar lite lagom på livet i Kittelfjäll och dessutom över det faktum att ett särbo förhållande inte är optimalt i längden, så säger ofta någon person i min närhet att jag borde flytta till Nila. Jamen vilken bra idé, tänker jag ironiskt (Åteminstone de där dagarna när jag känner mig lite tvärtemot och är på ett trotsigt humör).
Han bor ju bara lite mer än 6 mil från närmsta mataffär, på en plats där internet fungerar de dagar de behagar och telefonen regelbundet meddelar att jag missat samtal trots att jag sitter precis intill den. Vilket telefoner tydligen gör gör om man befinner sig på platser med halvtaskig täckning.
Det är väl kanske 10 hus i Seidegava, eller Rävudden som det står på skylten som är riktad in mot byn. Jätte lätt att få ett jobb där, säger jag ironiskt, om det nu är det jag vill. 6 mil till närmsta tankställe, såvida man inte ska åt andra hållet vill säga. Då är det ju bara 10 mils grusväg till Moskosel. Till Moskosel!
Ni vet den där lilla byn med nerlagd mataffär och antagligen en medelålder på invånarna så hög att de inte behövs några jobb. Det där var kanske fördomsfullt och orättvist, men jag tänker så ändå:-)
Varje gång jag passerar Moskosel så tänker jag på att jag och min lillasyster Karolina alltid brukade beklaga oss hur långt det var mellan Arvidsjaur och Jokkmokk, längsta samt tråkigaste biten att köra oavsett åt vilket håll man var på väg. Bara massa nedlagda skolor och tomma affärslokaler, knappt några hus och långa sträckor av tallskog (eller ännu värre kalhyggen). Vi brukade fundera över vilka människor som bodde där, efter den där sträckan och framförallt i Moskosel. Hur kan man bo i Moskosel, sa vi och skrattade hånfullt.
Eller det kanske vi inte gjorde, men ändå. Skrattade hånfullt alltså, åt människors val. Men jag gör det ändå åt mig själv de dagarna när det känns som att det enda vettiga alternativet för att vi ska bo ihop som vanligt folk är att flytta till Moskosel.
Fast nu ska jag inte vara så där negativ, det finns faktiskt ljuspunkter även med sådana platser. De har ju iallafall en tank automat med kortläsare i Moskosel och enligt rykten en liten kiosk där man kan handla om man bara knackar på hos ägaren. Vilka tider som helst på dygnet…
