Även om han förstås aldrig sagt det, så är det väl antagligen inte exakt det en man önskar sig i den branch som min pappa befinner sig i. Missförstå mig rätt nu, jag tror inte att han skulle kunna tänka sig att byta ut oss när vi väl var där☺
Men…
Väldigt många renskötare har ärvt både renar och kunskapen om hur man hanterar dem av sina fäder eller av någon annan man som de haft i sin närhet. Om det finns en son i familjen så finns det ofta förväntingar på att denne ska ta över, på ett ganska självklart sätt. Men döttrarna då? tänker ni. Det är väl samma sak för dem.
Det kanske det är, men jag är ändå övertygad om att de sällan har samma förväntingar på sig och kanske inte samma möjligheter eller intresse heller.
Det har funnits perioder när jag önskat att jag haft en bror, men jag inser nu att det även finns stora fördelar att växa upp i en familj med ”bara” döttrar.
För sen så behövde han ju ändå hjälp. Pappa. Det har alltid funnits arbetsuppgifter för oss som han förväntat sig att vi ska fixa, och han har väl på sitt sätt uppmuntrat genom att i alla fall inte hindrat oss att pröva olika saker. Kanske särskilt de där åren när han var sjuk och mina föräldrar skiljdes. De där åren när jag ville (och till viss del var tvungen) vara hemma, men så fort jag var där så ville jag iväg. När jag nu i efterhand tänker på den där tiden så tackar jag ibland renarna för att de gjort att jag har den relation jag har med pappa idag. För renar binder människor samman, på gott och ont.
Och hur less jag än varit på honom under perioder i livet så har vi alltid arbetat bra tillsammans och han har haft en vilja att lära ut. Så oftast tänker jag idag på den tiden med stor tacksamhet på pappa för att han gjort att jag har det band jag har till renarna nu. Senast idag:-)
Efter att ha sett mig omkring i Sápmi så har jag insett att det finns en annan viktig faktor i området jag kommer från som gjort att vi blivit som vi blivit, döttrarna. För växer man upp i en renskötarfamilj så finns det fler människor än ens föräldrar som kommer vara delaktig i ens uppfostran. Kanske speciellt några av dem.
Alfahonorna, marsfjällspumorna och allt vad de nu kallas på skämt. De där kvinnorna i västerbotten som vuxit upp i renskötseln och som suddar ut gränserna i en mans dominerad branch. De där som lastar lastbilar, sköter bokföringen, märker renkalvar och försvarar samebyarna på olika möten. Samtidigt som de har en unge under armen, jobbar extra med annat och åker hem på kvällen för att backa transporters med gigantiska släp längs dåliga grusvägar. De som inte behöver göra exakt samma sak som männen för att få respekt, men gjort sig oumbärlig på andra plan. När jag tänker på det så har han faktiskt haft ganska tur, min far, som fick så många döttrar:-)
