Första dagen på året. Mulet, lätt snöfall och runt 10 minusgrader. Vi var på väg mot Seidegava och bestämde oss för att flytta tillbaka några hundra renar västerut. Med Dilko mittemellan oss gick det i en hejdundrans fart. När vi hittade en bra backe att lämna renarna på stannade vi upp. Dilko lade sig och jag försökte få honom att släppa blicken på hjorden som försvann över fjällkanten för att fota honom. En bild blev det innan telefonen slocknade. Jag visste inte då att det skulle bli den sista bilden…
Sent den kvällen hände det som inte får hända. Dilko blev påkörd av en bil på vägen utanför Nilas hus i snöovädret. Eftersom han var mer död än levande så kunde vi inte göra något för att rädda honom.
Mitt hjärta blöder och jag kunde aldrig ana att saknaden efter min ständiga följeslagare skulle kännas så tung. Ett år går snabbt, men man hinner binda många minnen till en hund på den tiden. Ikväll har vi legat på sängen och pratat om Dilko, skrattat och gråtit. Det blev väldigt tomt här utan honom.
