Ibland får jag lite panik när jag tänker på hur mycket jag vill hinna lära mig. Tänker ofta att tiden inte räcker till. Jag önskar till exempel att jag skulle ha massor av tid att umgås med min Aahkka (farmor) och andra äldre människor i min närhet för att lära mig saker av dem. Skriva ned deras berättelser, jämföra med livet vi lever idag och se världen utifrån deras erfarenheter.
Tiden går så snabbt, saker förändras, minnen försvinner och jag har inte ens köpt den där inspelaren som jag tänkt på flera år nu. Sen har jag väl börjat inse att det kanske inte är det viktigaste att ägna timmar och dagar varje gång. Det räcker en bra bit om man tar de chanser man har att träffas och faktiskt anstränger sig att vara närvarande då.
I veckan när jag höll på fodra renarna så kom Paul Klemet och Maj förbi. Vi drack kaffe, åt Majs goda sockerkaka och sen hann vi prata en stund ute i hagen. Om renar och snödjup, om samiska namn på olika typer av snö och hur man hanterar en tamren. 
Många bäckar små….
Lyckliga Jag
Men visst har vi en inspelningsmanick som vi använde i fjol i Vindprojektet som ungdomarna intervjuade med. Det ska finnas en i kontoret om ingen annan lånat den.