För några dagar sedan beslöt vi oss för att flytta Nilas tre renar som vi hämtat på en skiljning till några andra renar vi sett på det närmsta fjället.
Det kom även att bli Dilkos sista resa. Jag tänkte att vi skulle kunna hitta någon bra klippskreva att lägga honom i.
Eftersom det blåste upp till snöstorm på fjället så vände vi dock hemåt ganska snabbt. När vi kom till trädgränsen på väg ned mot Seidegava så kom jag på platsen som skulle passa. Under Áhkkávárátj.
Nilas mamma Ann-Charlotte har ett stort intresse av samiska ortnamn och har bland annat gjort en bok (Från Sulidälbmá till Àhkkábáktte- En ortnamnsguide från norra sidan av Piteälven i Arjeplogsfjällen). I den kan man läsa att ” Olavi Korhonen skriver att Áhkká är en frekvent förled i ortnamn i det samiska området och ofta finns en anknytning till de samiska gudinnorna, Máttarákká, Sáráhkká, Juoksákká och Uksáhkká. Ofta heliga platser”. Várátj betyder ”litet berg”.
Vi körde skoter så högt upp vi tog oss och spände därefter på oss skidorna för att hitta den bästa platsen. Under en stor sten vid ett röse, bredvid en gammal tall med utsikt mot sjön packade vi in honom i ett renskinn. När det skymde tände vi en eld och tog farväl en sista gång.
När jag tittar på den sista bilden, inser jag att det är på skidorna jag kommer sakna honom som mest. Mitt yrväder:-)
Sista veckan har Timbuktus version av Flickan och kråkan spelats ett antal gånger på min dator. Om det är något jag vet så är det att sorgen måste kännas vid och ta den tid den tar.
Tack för alla kommentarer, mejl och sms. Det är så fint att ni är så många som hört av er och känner med oss. Det betyder väldigt mycket, inte minst för att jag ler varje gång jag ser att något nytt kommit in. Kramar och kärlek till er!
