Kort därefter ringer telefonen. 3 renar är påkörda av en lastbil inte så långt från där jag bor. Så jag sätter på mig knivbältet, hoppar i bilen och åker dit. Renarna är döda, men fortfarande varma. Jag tittar på öronen för att se vems det är och håller andan varje gång jag närmar mig en ny. Hoppas på ett kanske egoistiskt, men ack så mänskligt sätt att det inte är min egna.

Jag ser det redan innan jag hunnit fram till renen. Det högra örat har samma märkessnitt som mitt egna. En ung vaja.
Lyfter upp huvudet på den för att se det andra örats snitt, för att kunna identifiera dess ägare. Vi är flera i släkten som har samma snitt på det högra örat och det är genom det vänstra vi ser skillnaden.
I den stunden kör ännu en lastbil förbi och när jag står där i snöröken efter att den passerat skriker jag:
”- Kör inte så jävla fort, det tar ju för fan hundra år innan skogen växer upp igen…. Du har inte så bråttom, det är bara som du tror”
De sista orden mumlar jag för mig själv, medan snön lägger sig och jag ser ljusen från lastbilen försvinna i mörkret.
Sen så kan jag inte låta bli att fnissa åt mig själv, hur makabert det nu än kan låta. Jag fnissar åt hur mycket svordommar jag uppenbarligen har samlade någonstans inuti mig och min spontana reaktion. Jag vet inte var ifrån de där orden kom och absolut inte varför jag står på en enslig väg mitt ute i ingenstans, stampar med foten i marken och skriker åt en lastbil som redan passerat. Håller jag bli galen?
Eller beror det bara på frustrationen jag kände när jag såg att det var min lill kusins Mattias vaja. Han är 18 år, tar studenten i vår och drömmer om att bli renskötare.

Förhoppningsvis var det inte ett tydligt symtom på galenskap, utan bara en blandning av trötthet efter en dag med många intryck och frustration. Vad vet jag?

Det här är som sagt var inte enbart en blogg om döda djur, så här kommer några fler bilder jag fotade idag med telefonen.

Precis när jag fått ordning på allt så ringer Nila och ber mig komma upp för att hjälpa honom i veckan då de ska skilja.
Vilket gör att jag idag funderar över hur jag ska planera den kommande veckan och framförallt vad jag faktiskt behöver ha med mig. Funderingar som i sin tur leder till att jag beställer en ny kalender, trots att jag tidigare intalat mig att det räckt med den digitala jag har på mejlen.
Men min tid styrs förtillfället inte så tydligt av veckodagar, så jag tror det är en bra investering för att inte tappa bort de få inplanerade stunderna jag har.

Tittar på kalendern och inser att det är söndag idag, dagen jag ägnat åt bokföring samt lite andra ”tråkiga-men-måste-göras” sysslor. Då slår det mig plötsligt att om det är söndag idag, så var det lördag igår när Håkan Juholt avgick. Lördag? Om han nu ändå tänker avgå, varför jobbar han på en lördag? Trots att jag bestämt mig för att sluta tycka synd om människor hela tiden. Men jag kan inte låta bli att tycka synd om Juholt ändå. Egentligen vet jag inte varför, jag kan ju inte direkt beskyllas för att ha varit så politiskt engagerad sista tiden och har verkligen dålig koll på hans förehavande som partiledare. Det måste vara något jag omedvetet snappat upp på radion som ständigt står och går i mitt kök. Att det är synd om honom alltså.
Vad värre är att jag inte kan sluta tänka på att han borde ha rakat av sig den där mustaschen. Tror att den förde otur med sig, eller så har jag kanske någon märklig fördom om män med mustascher som jag inte vet om. Om det är fler än mig som tänker så kan den dessvärre ha påverkat utgången. Mustachen alltså. Stackars Juholt.

På radion hörs en intervju med Lykke Li och emellanåt spelas hennes fantastiska musik. Jag ligger på kökssoffan med tröttheten som sällskap. Förra veckan var oändligt lång och samtidigt märkligt kort på samma gång. Gjorde allt och inget. Körde bil, satt på möten, snarade ripor, nötte asfalten i en stad, skrev en hemtenta, drack allt för mycket kaffe och för lite vatten, skrattade, grät, sov i olika sängar nästan varje natt, upptäckte nya möjligheter och kände mig sårbar i nästa stund, pussade på en bebis och framförallt så umgicks jag med släkt och vänner. Nu lägger jag in ved i spisen, värmer en kopp te och tänker att det är ganska skönt att vara ensam ibland också. Kärlek till er!