Killar som kan

Grannpojkarna, som jag kallar dem, även om ingen av oss egentligen bor kvar i huset där vi var grannar längre. Men de kommer alltid att vara något speciellt med de där stunderna när jag är hemma hos pappa och inser att någon av dem är hemma i huset intill. Oftast i garaget. Eftersom den där folkracebilen som jag trodde de skulle lessna på fortfarande är en stor hobby. Varje gång en ny bil. Varje gång tänker jag att den där kommer ju aldrig att starta igen, den där stackars bilen körde nog sina sista mil för många år sedan. Sen sitter man på den där pallen och svammlar, håller i en liten mutter eller skickar ett verktyg och vrider på startnyckeln ibland. Skrattar åt gamla minnen och förundras över hur bra människor de är, alla tre. Blir helt lycklig och trygg av de där stunderna, som till exempel i förrgår när Henrik var hemma. Med en ny bil, faktiskt utan motor när vi började prata. Sedan när bilen helt plötsligt ger ifrån sig ett vrål och avgaserna fyller garaget, så tänker jag alltid att det är något speciellt med killar som till och med kan skruva i gång en sån här gammal skrotbil. Såna där stunder så framkallar de nästan samma känslor som Macgyver gjorde när jag som 10 åring satt bänkad framför tvn. Förtjusning. Om ni inte riktigt minns honom, Macgyver, så beskriver ju wikipedia det så bra : ”Det har sagts att ”det fanns inga situationer som inte gick att lösa med en schweizisk armékniv, silvertejp och en gnutta genialitet”. Han var väldigt artig mot skurkarna. Antingen sa han ”hej”, ”tjena” eller ”ursäkta mig”, innan han skulle klippa till dem eller fixa dem på annat sätt.” Ja han var ju alltså inte bara smart och praktisk, utan artig också. Som mina grannpojkar ungefär.

Henrik

Macgyver

Annonser

5 reaktioner på ”Killar som kan

  1. Söta söta du! Det rent värmer i hjärtat när man läser detta! Jag är så glad att jag träffat Calle för genom honom har jag också på något sätt ”fått”er! Detta är jag glad över. När Calle pratar om er så får hans ögon ett visst uttryck, han lixom lyser upp och hela ansiktet börjar att le. Tack för att ni finns och att ni gett Calle så mkt i livet! VI tycker om er,MYCKET! Välkommen till solliden,när vi vill!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s