Protestlappar

Jag var 10 år och vi var i Kiruna med sameskolan. Hade åkt buss upp hela skolan från Tärnaby för att delta på sametingets öppnande. En historisk dag. Vi samer skulle ju äntligen få ett eget parlament, så vi hade ritat massor med samiska flaggor senaste veckan och tränat lite extra på Sámi soga lávlla, den samiska national sången (Som för övrigt avslutas med dessa rader: Våra fäder övervunno vrånga våldsmän fordomtima, bröder låt oss likaledes strida segt emot förtrycket! Solens söner starka släkte! Dig kan ingen ovän kuva, blott ditt väna språk du vårdar, minnes forntidsfädrens maning: Sameland åt samerna!)
Jag kan inte få ihop hela historien om de där dagarna utifrån mina minnen efter som de rört ihop sig, men några delar sticker ut. Jag hade nyinköpta skor och byxor eftersom det var i början av höstterminen, vilket passade extra bra eftersom det vi mest såg fram emot var att besöka våra jämnåriga på sameskolan i Kiruna. Då ville man förstås vara fin. På sametingets öppnande fick vi i något sammanhang ta drottning Silvia i hand och niga. Jag minns fortfarande hur förvånad jag blev över hur len hennes hand var, nästan som en dockas. Det kan dock höra ihop med att hon såg ut som en docka, iklädd kolt dagen till ära.
Hon såg dock inte ut att helt trivas i klädseln, såg liksom mer utklädd ut än påklädd. Mest troligt kände hon av den tveeggade situation de där dagarna kom att representera, och genomled den med distans trots att hon bar samma kläder som många av de människor som samlats de där dagarna för att fira och strejka. En märklig kombination det där, att fira och strejka samtidigt.
För det jag minns tydligast från de där dagarna var männen som hungerstrejkade i en kåta utanför statshuset vid invigningen. Hur namnet Per Unckel, dåvarande jordbruksminister (och sameminister) kom att förknippas med ett svek och orättvisor i mitt minne. För samtidigt som vi fick vårt sameting, så släpptes den fria småviltjakten. Första jaktdagen var faktiskt dagen innan sametingets öppnande och dagen efter så var kungen ute och jagade ripa i fjällen kring Kiruna.
De är snart 19 år sedan, och nu när jag tittar i en en årskrönika från västerbotten från året så kan jag ändå inte låta bli att le och känna värme. Och inte så lite stolthet. Man gav i allafall inte bort sin rättigheter utan vidare, det protesterades och demonstrerades. Hungerstrejades och debatterades. De ”jobbiga och gnälliga” samerna, gick inte bara att klappa på huvudet och tysta. Jag lärde mig som 10 åring att civil olydnad, många gånger är de ”små” människornas möjlighet att få sina röster hörda.

Annonser

4 reaktioner på ”Protestlappar

  1. Jag tycker sådana här inlägg där du släpper ut lite tankar och minnen är dina allra bästa! Hade varit kul att höra lite mer om din inre kompass vad gäller renskötsel, bo i Kittelfjäll och vart hän det pekar.

  2. Anna-Maria!!! Ditt blogginlägg om Sametingets öppnande väcker varma och intensiva minnen hos mig :)! Minns bussfärden, kungen och drottningen (som vi samebarn på Sameskolan fick träffa och hälsa på alltsom oftast :)). Du skriver såsom jag minns året 1993… Ett hemskt och tyvärr händelserikt år. Och dina tankar om civil olydnad 🙂 – mer sånt :)!!! För visst är det med det vi i västerbottensbyarna är uppväxta med? Tänker på citatet ”Herr minister, hjälp oss… De skjuter våra renar!” Du skriver så bra och medryckande att jag inte kan låta bli att känna mig lite stolt ;)!!! Hoppas din lilla guddotter kan fäkta sin penna på samma underbara sätt dom du nu gör :)!!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s