När rädslan smyger sig på

En kväll i höst så var mitt syskonbarn Lilly på besök. Mina hyresvärdar var uppe i byn och de hade tillsammans med några andra föräldrar anordnat en spökvandring för sina barn. Jag är så otroligt imponerad hur engagerade Pia och Peter är tillsammans med sina barn.

Hur om helst blev även jag och Lilly inbjuden att vara med. Det var en sådan där mörk, blåsig lite små murrrig kväll. Långt innan snön kom och när några löv liksom rasslar i träden och de som fallit ned knastrar under fötterna när man går i skogen. De andra barnen höll hårt i sina föräldrars händer och jag försökte fånga in Lilly i ledet. Men hon ville helst gå lite före och när något barn tyckte sig höra ett ljud i skogen så sprang Lilly dit för att titta. Hon kom tillbaka och tittade helt frågande på oss andra.
”- Vad är det ni är rädda för?”
”- Jag tycker det är läskigt med mörkret och ljuden i skogen”, svarade något barn.
”- Jaha, jag är inte rädd för något i hela världen”, fortsatte Lilly innan hon vände sig till mig.
”- Eller moster, vet du om jag är rädd för något” (ungefär som om det hade varit en allergi).
”- Ehh, nä det har jag aldrig hört talas om”, svarade jag.

Samtidigt som jag fick lite lust att skrämma henne, bara lite grann förstås, för att hon inte skulle vara allt för kaxig. Fast så gör man förstås inte om man är vuxen, särskilt inte om man i detta fall är den orädda 6 åringens moster. Då inser man att hon utan min hjälp ändå kommer få uppleva perioder i livet när rädslan allt för ofta får ens kropp att spänna sig och fantasin att rusa iväg åt alla möjliga håll. Sedan glädjs man förstås innerst inne åt hur fint det är att hon slipper vara rädd. Och blir stolt, vilket gör att jag förstås så här i efterhand inte kan låta bli att skryta lite för andra om vilken modig tjej hon är. Den där Lilly.

Sista tiden har jag däremot varit så vansinnigt rädd. För saker som händer i vardagen: att jag ska bli sjuk, eller ännu värre att någon jag älskar ska bli allvarligt sjuk. Att köra av vägen. Att Dilko ska bli påkörd. Att någon ska ramla i min trapp som är full av isfläckar och slå ihjäl sig. Att jag ska råka såra någon i min närhet utan att förstå det, eller ännu värre med flit. Att jag inte ska kunna somna på hela natten när jag går och lägger mig. Att min hand aldrig kommer bli bra igen. Att någon ska köra igenom isen när när de kör skoter på tunna fjäll isar. Att jag gjort fel som sagt upp mig och tackat nej till några jobb. Att jag ska tappa en spegel i golvet och få sju års olycka. Jag inbillar mig emellanåt att det hänt något hemskt fruktansvärt när någon ringer efter klockan 9 på kvällen osv.

Jag har dessutom varit rädd för en hel del andra saker som: att vi människor håller på att använda upp alla världens resurser och att vi är på väg mot vår undergång. Att det ska bli en dålig vinter så att renarna kommer svälta. Att den dålig vintern beror på klimatförändringar vilket i sin tur beror på att vi människor har ett aldrig sinande behov efter nya saker. Att jag ska bli lämnad och att jag då aldrig mer hittar någon att leva med (eller älska heller för den delen). Ibland skrämmer det mig att livet känns så oändligt långt, för att i nästa stund ge mig panik över hur kort det är.

Jag har till och med känt rädsla för sådant som det är evigheter sedan jag lyckats skrämma upp mig över, som mörkret och att det ska ha kommit in en mördare och lagt sig under min säng eftersom jag sällan låser dörren. Eller att screammasken ska dyka upp i mitt fönster med en blodig kniv och att jag aldrig kommer hinna låsa dörren innan den är där. Jag skulle kunna räkna upp ett antal andra saker som skrämmer mig, men jag tror ni förstår vad jag menar. Om ni inte är som Lilly förstås, som inte är rädd för något i hela världen.

Men, som tur är…
Så är det inte första gången jag går igenom en sådan här period. Det har hänt förr, oftast när jag stannar av lite efter att ha haft ett packat schema en längre tid och tillåter mig att tänka efter. Landa.

Det är skönt att jag vet det, eftersom då vet jag också att enda sättet att slippa det är att faktiskt acceptera det. Tänka att det är helt okej att vara rädd ibland, känna sig sårbar och få vara känslig. Det kan faktiskt vara väldigt fint att känna sig sårbar emellanåt, för då vet man att man lever på riktigt. Att man inte lyckats stänga av eller stressa bort sina känslor för att man är rädd att bli sårad. Det brukar även kunna glida över i att man börjar känna tacksamhet för det man faktiskt har och göra en medveten om att för att vinna något, så måste man våga chansa och satsa. Satsa. Fast man är livrädd. Vilket är helt okej om man vet att den värsta rädslan kommer gå över med tiden.

Om någon månad kommer jag antagligen skaka på huvudet när jag tänker på hur jag känt i höst och kanske lägga in det i någon skämtsam historia. Skratta åt det. På samma sätt som jag gör när jag tänker tillbaka på när jag och N träffades och jag var livrädd för att gå ut och kissa på kvällarna själv när vi var uppe till fjälls. Jag som ofta brukar bege mig iväg på egna turer i fjällen på egen hand och sovit i alla möjliga konstiga baracker ensam.
Hur skumt känns det inte då att behöva be en person man precis blivit kär i att stå vid knuten med en ficklampa när man ska kissa:-)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s