Vid Áhkkávárátj

För några dagar sedan beslöt vi oss för att flytta Nilas tre renar som vi hämtat på en skiljning till några andra renar vi sett på det närmsta fjället.

Det kom även att bli Dilkos sista resa. Jag tänkte att vi skulle kunna hitta någon bra klippskreva att lägga honom i.
Eftersom det blåste upp till snöstorm på fjället så vände vi dock hemåt ganska snabbt. När vi kom till trädgränsen på väg ned mot Seidegava så kom jag på platsen som skulle passa. Under Áhkkávárátj.
Nilas mamma Ann-Charlotte har ett stort intresse av samiska ortnamn och har bland annat gjort en bok (Från Sulidälbmá till Àhkkábáktte- En ortnamnsguide från norra sidan av Piteälven i Arjeplogsfjällen). I den kan man läsa att ” Olavi Korhonen skriver att Áhkká är en frekvent förled i ortnamn i det samiska området och ofta finns en anknytning till de samiska gudinnorna, Máttarákká, Sáráhkká, Juoksákká och Uksáhkká. Ofta heliga platser”. Várátj betyder ”litet berg”.
Vi körde skoter så högt upp vi tog oss och spände därefter på oss skidorna för att hitta den bästa platsen. Under en stor sten vid ett röse, bredvid en gammal tall med utsikt mot sjön packade vi in honom i ett renskinn. När det skymde tände vi en eld och tog farväl en sista gång.
När jag tittar på den sista bilden, inser jag att det är på skidorna jag kommer sakna honom som mest. Mitt yrväder:-)

Sista veckan har Timbuktus version av Flickan och kråkan spelats ett antal gånger på min dator. Om det är något jag vet så är det att sorgen måste kännas vid och ta den tid den tar.

Tack för alla kommentarer, mejl och sms. Det är så fint att ni är så många som hört av er och känner med oss. Det betyder väldigt mycket, inte minst för att jag ler varje gång jag ser att något nytt kommit in. Kramar och kärlek till er!

Annonser

5 reaktioner på ”Vid Áhkkávárátj

    1. Tack, Helena! Jag har faktiskt tryckt upp ett par trosor med renarna på rumpan nu:-) Har inte fått dem ännu, så det ska bli spännande att se hur trycket blir. Blir det bra så kanske jag tar på mig dem på marknande….haha

  1. Vet hur du känner…jag har haft två kloka Čalmmo-hundar som bägge två har blivit överkörda av bil och dött på en gång. Den första var bara 7 mån och hade utan tvekan blivit en bra hund. Den andra var 6 år, i sina bästa år, och bästa kompis till min man…den bästa renhund han haft. Har i det närmasta blivit manisk med bilvägar och hundar efter dessa händelser..är jätterädd att Saio ska hamna under någon bil. Klart man sörjer en bra hund men min áhkku brukade säga ”Guolgajuolggi ii galgga morastit” – man ska inte sörja håriga ben, så var det nog förr i tiden, de hade nog med att leva och klara sig och la nog inte tid till att sörja djur. Men det var då det…Ha det gott!

    1. Tack för din kommentar. Även om det är hemskt så lindrar det lite att höra andras historier och veta att man inte är den enda som sörjer de ”håriga benen”:-) Vad fint att även du är inne och läser här. Kram kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s