Det här är inte en blogg om döda djur

Det här är inte en blogg om döda djur, påminner jag mig själv när jag sitter och väljer bilder från iphonen till dagens blogg inlägg.
Jag tänkte inte skriva om den lodjursdödade renen jag fotade idag, utan om hur fantastisk vackert det är i skogen nu. Snön som ligger tungt på träden och det pastell färgade ljuset som himlen skapar den här tiden på året. Det är som att färdas i en sagovärld, helt magiskt.

Kort därefter ringer telefonen. 3 renar är påkörda av en lastbil inte så långt från där jag bor. Så jag sätter på mig knivbältet, hoppar i bilen och åker dit. Renarna är döda, men fortfarande varma. Jag tittar på öronen för att se vems det är och håller andan varje gång jag närmar mig en ny. Hoppas på ett kanske egoistiskt, men ack så mänskligt sätt att det inte är min egna.

Jag ser det redan innan jag hunnit fram till renen. Det högra örat har samma märkessnitt som mitt egna. En ung vaja.
Lyfter upp huvudet på den för att se det andra örats snitt, för att kunna identifiera dess ägare. Vi är flera i släkten som har samma snitt på det högra örat och det är genom det vänstra vi ser skillnaden.
I den stunden kör ännu en lastbil förbi och när jag står där i snöröken efter att den passerat skriker jag:
”- Kör inte så jävla fort, det tar ju för fan hundra år innan skogen växer upp igen…. Du har inte så bråttom, det är bara som du tror”
De sista orden mumlar jag för mig själv, medan snön lägger sig och jag ser ljusen från lastbilen försvinna i mörkret.
Sen så kan jag inte låta bli att fnissa åt mig själv, hur makabert det nu än kan låta. Jag fnissar åt hur mycket svordommar jag uppenbarligen har samlade någonstans inuti mig och min spontana reaktion. Jag vet inte var ifrån de där orden kom och absolut inte varför jag står på en enslig väg mitt ute i ingenstans, stampar med foten i marken och skriker åt en lastbil som redan passerat. Håller jag bli galen?
Eller beror det bara på frustrationen jag kände när jag såg att det var min lill kusins Mattias vaja. Han är 18 år, tar studenten i vår och drömmer om att bli renskötare.

Förhoppningsvis var det inte ett tydligt symtom på galenskap, utan bara en blandning av trötthet efter en dag med många intryck och frustration. Vad vet jag?

Det här är som sagt var inte enbart en blogg om döda djur, så här kommer några fler bilder jag fotade idag med telefonen.

Annonser

En reaktion på ”Det här är inte en blogg om döda djur

  1. Det är ju så här, en bild ur verklighetens vardag när man hanterar levande varelser. Fast så onödigt kan ju tyckas.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s