Att resa med öppet sinne

För snart ett år sedan befann jag mig i en Canadensisk industri småstad, Saskatoon. Skulle på ett möte, men reste in två dagar i förväg för att hinna se mer än en mötessal.
När jag väl var där så kände jag mig som den ensammaste människan i världen. Vilket kan förklarats av en kraftig jetlag eller/och att jag bodde på det lyxigaste hotell jag antagligen någonsin kommer bo på. I ett otroligt vackert, men gigantiskt stort rum med utsikt över staden.
Så för att förstärka den känslan (och slippa kliva upp ur de fantastiskt lena sidenlakanen) beställde jag upp min frukost via roomservice. Man ska väl passa på när man ändå leker lyxresenär.

Sådana där oplanerade dagar vet man aldrig riktigt säkert vad man kommer träffa för människor eller hamna i för spännande situationer. Jag hade tur och träffade en helt fantastiska människa, Valarie. Vi gick på cáfet med den bästa cafélatten i stan. Och med den finaste skylten. Vi promenerade genom staden, förbi hennes mysiga hem. Uppe på en bro stannade vi till för att betrakta mannen som spelade kärlekssånger för en tjej på sin gitarr.

Dagen efter så packade vi in oss i en liten hyrbil. Jag, Cowboyen John (Valareis son som arbetade på Sturgeon River Ranch, Poonam (en sjukt rolig tjej från Vancouver som var på genomresa) och kvinnan till höger som jag glömt namnet på hade Poonam mött på natttåget (hon hade rest i flera dagar från andra sidan Canada för att träffa sin dotter och barnbarn och missat den sista bussen vidare). Vi åkte till ranchen där jag skulle lära mig mer om bisonsen i nationalparken inför ett möte dagen efter. En vacker dag från hästryggen. Bilder från den dagen har ni här

På kvällen fortsatte vår roadtrip till Ness Creek. En vid första anblick märkligt och nästan lite läskigt plats. Iallafall om man anländer sent en lite regning och dimmig försommar kväll. Ness Creek är känt för en musik festival som anordnas varje sommar. Eftersom det var länge kvar till festivalen anlände vi den där kvällen till lite ödslig plats mitt ute i skogen med väldigt mycket hippiekänsla. Som hämtat från 70-talet då de enda andra gästerna var ett gäng ungdomar som gick en kurs i permakultur. På festival området blev vi omhändertagna och visade omkring av de här fina människorna. Sen drack vi en del vin och lite andra starka drycker innan jag dagen efter åkte vidare för att bland annat delta på ett möte om förvaltningen av bisons i Prince Albert Nationalpark. Mer om själva huvudsyftet med resan får ni en annan gång…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s