Nära, men ändå så långt borta

Jag gick ned till stranden i kväll. Det känns nästan märkligt att kunna gå i skogen igen när snön börjar försvinna. Tittade på isen på sjön som börjat lossa. Lyssnade på fåglarna. Tänkte att jag egentligen helst skulle vilja sova utomhus i natt, vara så nära naturen som man bara kan vara när man somnar intill en eld. Anar dock att kylan kommer stjäla allt för många timmar av min sömn. Jag behöver de där timmarna.
Natten som var ägnades åt grubbel och att berätta historien för Nila igen. Historien om den där dagen för fyra år sedan när min lillasyster Karolina kastade in handduken, försvann eller reste vidare beroende på hur man nu ser det. Jag ska berätta den för er någon gång. En dag när jag har ork.
Men nu ska jag först gråta en stund medan jag lyssnar på Björn Afzelius låt om Karolina. Därefter ska vi gå ut, göra upp en eld, koka kvällskaffe och lyssna på tystnaden.

Om jag bara visste säkert att du vet hur otroligt saknad du är skulle jag vara nöjd♥

Foto: Nils Olof Parfa

Annonser

7 reaktioner på ”Nära, men ändå så långt borta

  1. Jag kommer aldrig att förstå den smärta man måste känna när man förlorar ett syskon. När jag läser din blogg sticker det ändå till i hjärtat och en tår bränner bakom ögonlocken. Smärtan och saknaden försvinner nog aldrig men tiden gör kanske smärtan mer hanterbar?Du skriver fint och tänkvärt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s