You gotta make a decision, leave tonight or live and die this way

Sista milen till vägen kändes det som jag gått för långt. Helt enkelt för många mil den senaste veckan.
Trots att vi de senaste dygnen legat i en koja uppe till fjälls och sovit två 12 timmarspass, nästan efter varandra. I och för sig två personer i en alltför smal säng. Plus att vi fick turas om att regelbundet sätta oss upp för att tända värmeljuset under myggtabletten för att myggen skulle sluta att hungrigt ta för sig av de kroppsdelar som stack ut från sovsäcken.
Emellanåt vaknade vi till och kokade kaffe. Tittade ut genom fönstret på regnet utanför, kommenterade dess styrka. Läste jakt- och serie tidningar från tidigt 90-tal som verkar varit en tid när kojan använts mer frekvent till den typ av aktiviteter vi sysselsatte oss med nu. Vila, eller kanske snarare återhämtning.
Hela tiden surrade radion i bakgrunden. P4. Lagom till middagen började jag verkligen lyssna. Karlavagnen. Alla märkliga människoöden och fina vardagsberättelser.
Klockan är tre säger plötsligt ekot och jag hittar en expressen från förra året. Läser den från pärm till pärm. För att liksom spara på orden. Tidningshögen har börjat sinna och vi har inte bestämt oss för när vi ska gå ned. Vi sitter mest tyst, försjunkna i varsin tidning.
Skrattar till ibland när vi hör något roligt på radion och stoppar ännu en bulle i munnen. Den sista. Eller kanske finns det kvar en påse i ryggsäcken? Annars måste vi gå hem snart, säger jag, för jag börjar få sockerabstinens. Drömmer om att sätta tänderna i en chokladkaka.

På radion spelar Vaken önskemusik som väcker minnen från andra perioder i livet. The River med Bruce Springsteen och Fast Car med Tracy Chapman för mig i väg på vilovägar. Till en tid när min största skräck var att bli bitter på livet, på mina val, uppoffringar och framför allt på den människa jag valt att leva med eller kanske leva utan. Rädslan för att i efterhand komma på att man inte ifrågasatt sina val utan bara hoppat på karusellen för att den stannat precis framför ens fötter i just det ögonblicket dyker upp.
Låtar som handlar om yvig, ogenomtänkt och passionerad ungdomskärlek, men lika mycket om att glida ifrån varandra och att uppleva ensamhet i tvåsamheten några år senare. Försöker tänka på kvällen innan, kalvmärkning. Hur vi log mot varandra varje gång det var tydligt vilket starkt team vi är tillsammans. De där stunderna när det inte finns en tvekan om att lika barn leker bäst, samma bakgrund och samma kärlek till ett fyrbent djur skapar en stark känsla av att höra ihop. Men sen sjunger Bruce och jag känner oron gripa tag.
”Now all them things that seemed so important,
Well mister they vanished right into the air,
Now I just act like I don’t remember,
Mary acts like she don’t care”

Rädd för att allt bara är en illusion. Är det kärlek, eller är det något som jag lärt mig att jag ska söka efter och älska. Hittar människor som har växt upp i samma värld varandra för att kärleken är sådan, eller finns det ett praktiskt val där i bakgrunden som styr?
Mina tankar irrar och så önskar ett medelålderspar låten Lady in red. De har åkt på en utlandsresa för att fira att de varit gifta i 20 år. Chris the Burgh sjunger
”And when you turned to me and smiled, it took my breath away,
And I have never had such a feeling,
Such a feeling of complete and utter love, as I do tonight”

Det är klart att jag älskar dig, tänker jag. Men kan inte släppa tankarna på hur det blir sen, om 5 år eller 25 år?
Om jag hade frågat så skulle han svara att det kan man aldrig veta, det får man liksom se hur det blir. Men jag skulle inte nöja mig med det, jag vill ha garantier. Fast jag vet att det inte finns några sådana. Tracy sjunger och gör att jag får känslan av att vi måste bestämma oss nu. Vi måste göra en plan och den måste göras inatt.
”You got a fast car
But is it fast enough so you can fly away
You gotta make a decision
You leave tonight or live and die this way”

Typiskt att jag var tvungen att hamna i det där tillståndet, tänker jag när går de sista kilometrarna mot vägen i kväll. Att jag var inte bara kunde njuta av nuet, av att inte göra någonting efter en arbetsam veckan och bara vila med stöd av stillheten i en varm koja långt uppe till fjälls med känslan av att äga all tid i världen. Framtiden den kommer ju ändå förr eller senare. Jag skyller på vargtimmen, den har en förmåga att göra små problem oändligt stora.

Annonser

6 reaktioner på ”You gotta make a decision, leave tonight or live and die this way

    1. Tack, vad glad jag blir. När jag skriver såna här texter så blir jag alltid lite tveksam om jag ska lägga upp dem eftersom de gör att jag känner mig lite sårbar. Som att någon ska missförstå mig eller få en bild av mig/vårt förhållande som kanske egentligen bara handlar om en kväll. Läser dem för Nila, sparar dem ett tag och så plötsligt en dag känner jag att de trots allt är kul när någon annan läser dem. Så tack för sin kommentar, det får mig att våga:-)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s