Att springa

För någon kväll sedan sprang jag en mil. Den första milen jag sprungit i sommar. Eftersom Nila hade varit till Moskosel på jobb och var på väg hemåt så bestämde jag mig för att springa tills jag mötte honom.
Det bästa med den turen var att jag kom ihåg hur mycket jag tycker om att springa. Jag har alltid tyckt om att springa, även om jag ofta har långa perioder när jag inte springer alls.

När jag säger att jag gillar att springa så säger ofta människor att det beror på att jag har en löparkropp eller en bra grundkondition eller att jag är en tävlingmänniska eller något annat som delvis visserligen stämmer. Sådant som drev mig att springa när jag var yngre hörde ofta ihop med prestationer som antal km, tiden eller tävlingsresultat. Dessa saker har motiverat mig i stunden, men i längden är det andra saker som gjort att jag fortsatt tycka om att springa. Löpning är så mycket mer än prestationer.

Det jag tycker om med att springa är att jag känner hur hela kroppen arbetar och samarbetar för att föra mig framåt. Hur andningen blir djupare och hållningen förändras. Att jag känner mig stark och att kroppen har en betydligt viktigare funktion än den man ser i spegeln. När jag springer får tankarna fritt spelrum. Ofta kommer jag på nya idéer eller hittar lösningar på problem. Att springa är att samla kraft.

Egentligen så tycker jag att alla människor borde springa. Kanske bara nån gång i veckan eller enstaka gånger i månaden. Eller varannan dag. I skogen, på vägen, på fjället, snabbt, långsamt, variera mellan springa och gå, jogga, spurta. Huvudsaken är att man kommer ut en sväng, sen hur eller var man gör det är mindre viktigt.

Även om man aldrig sprungit förut eller gör det ofta så brukar det jobbigaste med löpturen vara stunden innan man faktiskt bestämt sig för att ge sig iväg, även om det finns perioder när jag längtar efter att komma ut (typ om jag har något trist jobb). Gruvarbetet innan är det jobbigaste för mig. När jag väl fått på mig löparkläderna så kan jag ju anpassa turen efter hur kroppen och tankarna känns, ibland blir det en km och andra gånger längre.

Viktigaste för mig blir då att oavsett hur långt eller kort, snabbt eller långsamt jag sprungit att faktiskt vara nöjd med att jag tog mig ut och att jag gett min kropp något den verkligen mår bra av. Kärlek.

Hur tänker ni kring löpning och vad motiverar er att springa?

Annonser

En reaktion på ”Att springa

  1. Tidigare sprang jag mycket, men märkte att det för mig blev en stress. Det är ju vanligt att man följer något program eller att man tänker att ‘åtminstone tre gånger i veckan måste jag springa annars försämras konditionen’ och då blir det en stress att kunna pricka in dessa dagar i veckan. Åtminstone för mig. Skulle vilja hitta det kravlösa springandet där jag springer för glädjens skull. Men handen på hjärtat, fast jag tidigare sprungit i många år och även varit rätt så bra kan jag inte minnas en enda gång som jag tycker det har varit skönt att springa. När alla andra löser problem eller kopplar av medan de springer är det enda jag tänker på hur tungt jag tycker det är och hur långt det är kvar : )

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s