Att hitta balans

Jag har alltid varit fascinerad av månen och tycker om att följa dess förändring under vintermånaderna. När man är i en tid med mycket förändringar i livet eller av andra anledningar har kommit i obalans kan det vara bra att observera och ta stöd av månens faser.
Idag träder nymånen in. Det är en bra tid att önska sig vad den närmsta framtiden ska bära med sig. Tiden vid nymånen är som ett frö som precis lagts i jorden, det är en tid när framtiden fortfarande ligger i mörker. Vi vet inte vad som kommer växa upp ur jorden, men vi kan drömma om det. Det kan vara en idé att skriva ned sina önskningar just idag.

Skärmavbild 2015-03-19 kl. 14.14.27

Att räkna tid, eller inte…

Med tanke på det ostrukturerade liv jag lever och att jag verkligen försöker att inte låta mina dagar styras av klockan kan det verka lite motsägelsefullt att köpa en almanacka. Men det var så kul när jag hittade en jätte fin sydsamisk variant som Gïelem naested och Gïeleaernie har gjort. Den går att beställa från
Tyvärr så har jag fortfarande inte fått till något vettigt system för att föra över bilder från min nya kamera, men framsidan ser iallafall ut så här:
10370358_763468397062323_2080411247432394742_n

Sen vill jag bara säga tack till alla er som hört av er efter mitt förra inlägg:-)

2014- året som gick

2014. Året jag födde en fantastiskt liten pojke som har gett min liv en helt ny dimension och som redan nu är en av mina stora läromästare.
2014 var året som jag älskade Nila mer än någonsin och var otroligt tacksam för att just han var den som jag delade Enoks första månader tillsammans med.
2014 var även året som jag sov mindre än någonsin, trots att jag tillbringat fler timmar i sängen än jag brukar. Det var tyvärr dessutom ett av de tyngsta åren på länge eftersom jag periodvis varit ganska deprimerad.
Jag drabbades tidigt under graviditeten av sömnlöshet och oro, som i sin tur förvandlade mitt sinne till en märklig mörk dimma under våren. Alla hormoner, sorgen/saknaden efter en person som kom tillbaka med en väldigt kraft, att jag har en tendens att vilja klara mig själv och olika beslut som rör framtiden blev lite för mycket för mitt psyke.
Det blev sommar och tiden efter Enoks födelse var omtumlande, men på något sätt så var det kanske precis vad jag behövde. En intensiv pojke som gjorde att jag la allt oviktigt åt sidan för en stund och höll honom mot mitt hjärta stora delar av tiden. Jag har nog aldrig känt mig så sårbar som under detta år, samtidigt som jag känt mig väldigt trygg i min roll som Enoks mamma.
Hösten blev svajig, kände mig som ett skepp med ett trasigt segel på väg iland, men med samtalsstöd och regelbunden kontakt med en läkare så känns det som att jag seglat (eller vinglat) åt rätt håll. Jag har känt mig osäker på om jag verkligen ska skriva om det här, men eftersom jag funderar på att börja blogga igen känns det fint att få dela lite av det svåra med er som fortfarande kommer in här.
Det känns just nu på ett sätt som att jag nått botten och nu böjt benen för att skjuta ifrån uppåt igen. Jag ser framemot ett nytt år mer än någonsin! Jag önskar verkligen att 2015 blir året som jag både landar i mitt inre och hittar nya stigar i det yttre…

_MG_8813

Hur var ert 2014 och vad drömmer ni om under 2015?

Veckan som gick

Nila har varit uppe i hans fjäll och jagat i veckan. Då gör vi så lite som möjligt. Enok ammar gärna i sängen en stund mitt på dagen och flaskan i fönstret sprider ljusstrålar in i rummet soliga stunder. Det är vackert när man ser saker som man aldrig såg förut. Var sak har sin tid, tänker jag, och inser att jag börjat landa i rollen som någons mamma.

Höstens bestyr

Även om det emellanåt inte känns som att jag och Enok hinner göra någonting alls på dagarna, så har vi ju faktiskt varit ute en hel del på både slakt och renskiljningar senaste månaden. Otroligt kul och tillfredställande, även om det är en kraftansträngning emellanåt att få ihop allt med en liten bebis.
_MG_9435 I helgen var det 6 år sedan jag och Nila träffades för första gången. Vi träffades i Luleå på en minoritetsfestival och bara några dagar senare så korsades våra vägar igen, vilket ledde till att han följde med mig hem på våra renskiljningar. Jag blir helt varm i kroppen när jag tänker på den där tiden när vi träffades. Allt var så otroligt vackert och spännande.
_MG_9409
Enok växer verkligen och har blivit en betydligt mer harmonisk bebis sedan han börjat sova lite längre stunder både på natten och dagen. Han gillar dock fortfarande att äta väldigt ofta så vi sitter lite här överallt och ammar.
_MG_9293
Min fina vän Lisa har följt med på en del renarbete och har fotat de två översta bilderna.

Tid för tankar

Jag älskar tystnad. Jag älskar att få tänka klart mina tankar och jag tycker om när det får ta tid att formulera dem i text. Tid har jag visserligen, men nu försöker jag hitta ett nytt sätt att använda den på sedan Enok kom in i vårt liv.
Jag i min enfald trodde ju att Enok skulle vilja ha en del egentid. Ja ni vet: pusta ut för sig själv, reflektera över livet och bara slippa alla krav människorna runt omkring den har på en:-)
Men icket…
Att bli buren i en sjal, sova i samma säng som resten av familjen och äta minst varannan timme dygnet runt har istället varit Enoks melodi.
Att sitta framför datorn har med andra ord inte fungerat särskilt bra, tur att han väger upp det med att vara obotligt charmig istället.
_MG_8950

Hoppas allt är bra med er iallafall som fortfarande hänger kvar!

Sensommarens bestyr

Under Enoks första månad har vi vari på kalvmärkning både hemma hos mig och uppe i Nilas fjäll. Även om det varit lite speciellt att ha med en sådan liten människa har det varit värt allt extra jobb och planering för att jag skulle får känna fjälluft under mina vingar och att Enok fick somna några av sina första nätter till det knäppande ljudet från renarnas klövar, skratt runt eldar samt renkalvars grymtande.
Nu beger vi oss till Parka för att fiska i fjällsjöar, plocka hjortron, dricka kokkaffe i mängder med Guobda som utsikt, somna till smattrande regn på fjällkojans tak, läsa böcker till ljussken och låta tiden sakta rinna iväg utan att man kan mäta det i klockslag. Oklart när vi kommer ned på vägen igen, men kanske om 10 dagar eller 15…. Vi får helt enkelt se.
IMG_6325